av Ida Kjos, jurist och föreläsare, aktiv för jämställdhet via sociala medier samt poddare.
Det var en kylig fredag, likt denna. Men för många år sedan. Det allmänna utrymmet på hotellet utanför Stockholm fylldes gradvis med fler och fler jurister. Ångestfyllda, förväntansfulla och lättade. Jag minns hur jag snabbt smet in på toaletten för att ta av mig den vita skjortan, sjöblöt under armarna, och drog på mig en torr t-shirt. Sedan anslöt jag till gruppen. Andades ut, hoppades, oroade mig. Där satt vi alla och väntade på domen. Domen om vår framtid.
Det var den sista delen av Advokatexamen, och de flesta av oss fick godkänt på den förskräckliga muntliga tentamen den där dagen. Den vi fruktat men också längtat till. Jag minns stoltheten över att tillhöra en så högt respekterad och aktad kår. Hur det fick mig att känna. Tillfredsställelsen när jag sträckte fram handen för att presentera mig för någon ny. Storheten i att tillhöra en viktig yrkeskategori i samhället – en bransch med enorma möjligheter, kunskaper och makt.
Jag minns att jag vid mitt första jobb dock vaggades in i tron att rollen var snäv, begränsande och att vi inte var några som kunde eller skulle driva förändring eller fatta affärsmässiga beslut. Att vi, jurister, inte var särskilt bra ledare eller kunde driva affärer. Att vi var riskaverta och bara kunde ta ställning om vi nästintill tvingades till det. Det sas ofta med ett menande flin av dom som kunde business.
Åren gick och jag hann med roller som biträdande jurist, advokat, bolagsjurist, head of legal & compliance, chefsjurist,
styrelseledamot och head of people. Under dessa år blev det alltmer tydligt att omvärldens bild av juristen inte stämde. Istället slogs jag av det motsatta i många av de otroliga jurister jag hade förmånen att jobba tillsammans med och på olika sätt följa på håll. Personer som kände till sina privilegier och använde dem. Som påverkade på såväl bolagsnivå som samhällsnivå, höjde sina röster, klev fram i bolagen som tydliga ledare, debatterade, stod emot och utmanade, som var entreprenöriella och nytänkare och som ofta drev affären framåt tack vare förmågan att förutse och hantera risk, men också se helheten. Förmågor som borde finnas närmare alla beslut, inte längre ifrån.
Till sommaren är det två år sedan jag lämnade min roll som jurist i finansbranschen till förmån för mitt nya jobb som föreläsare, styrelseledamot och frilansare. Det var med viss ambivalens och oro jag lämnade yrket jag så länge arbetat så hårt för att förtjäna. Vem är jag om inte jurist? Tack och lov visade det sig att jag var både ersättlig och att egot överlevde. Initialt tänkte jag att hon inte behövdes längre. Förminskade hennes betydelse för att negligera eventuell saknad.
I de styrelser jag suttit i sedan dess, i de dialoger, uppdrag och sammanhang jag deltagit i som ”bara” mig, har det blivit tydligt hur mycket av juristen som gjort sig påmind och ändå finns kvar här inne. Hur mycket jag har att tacka “min” bransch för – som lärde mig vikten av att vara orädd, hantera risk, växa skinn på näsan och att det alltid finns en väg framåt. Den har också lärt mig att saker ibland måste få ta sin tid. Det är min fulla övertygelse att det behövs fler jurister på framflyttade positioner i samhället. Som kliver fram och tar plats, och likt fisken i vattnet navigerar samtidens komplexa sammanhang som bara vi kan – i styrelser, ledningsgrupper och samhället i stort. Där våra röster kan störa, höras och göra skillnad.
Möjligen har min frånvaro stärkt min kärlek till kåren, jag tror bestämt det. För kanske är det så att du kan ta juristen ur människan men trots allt inte människan ur juristen. Det finns något tryggt och glädjande i det. Trots att jag gjorde slut en dag, har vi fortsatt att ha en relation – juristen och jag. Men numera på mina egna villkor. Med detta vill jag dock säga tack och hej. För det här får bli min sista krönika, det finns en rimlighet i det. Den här platsen är inte längre min. Så tack, för utrymmet och platsen jag givits här i Dagens Juridik, och till dig som genom åren läst och delat mina tankar om det mesta. Jag är urbota stolt över att likt dig kunna fortsätta kalla mig jurist. Så. Nu är det din tur att ta din plats. För visst har du något viktigt att berätta. Varsågod att ta den.
Denna artikel publicerades först hos Dagens Juridik den 7 februari 2025.
